Kanske har du sett din hund följa ett spår, reagera på en doft eller visa ett engagemang som fått dig att tänka: det finns något speciellt här mellan oss.
Den där känslan av samarbete och samförstånd som går bortom vanlig träning – något som bara ni två delar.

Just nu håller jag på att skapa något nytt, och jag skulle bli väldigt glad om du vill hjälpa mig genom att svara på några korta frågor. Dina svar betyder mycket och hjälper mig att forma nästa steg i mitt arbete.

Som tack för din hjälp deltar du i utlottningen av ett presentkort på 150 kr hos Amazon.se.

Svara senast lördagen den 18 oktober kl. 22.00.

Klicka här för att delta:
https://forms.gle/thdPsBojWdbfnzBN6

Tack för att du tar dig tid – och för att du vill vara med på resan mot något nytt.

Med värme,
Katarina Holmér
ID-hundinstruktör
Grundare av ID-hundar Team Skåne

Det finns beslut i livet som ingen hundägare någonsin vill behöva fatta. Det mest fruktansvärda, och kanske också det mest egoistiska – att bestämma när ens livskamrat ska få somna in.

Min älskade Calli fyllde 15 år för två veckor sedan. Hon har räddat så många liv under sina sju år som ID-hund vid min sida. En absolut magisk hund – en nos med oslagbar precision, ett hjärta större än de flesta människors och en förmåga att skapa mirakel där hoppet nästan var ute. Hon har gjort skillnad. Hon har gjort familjer hela igen.

De senaste åren har hon levt som pensionär. Hon har njutit av dagarna, styrt och ställt i flocken med sin milda, självklara auktoritet – den som bara en gammal drottning kan bära. Men de senaste veckorna har jag börjat se förändringen. Inget akut, inget dramatiskt – bara de små tecknen som man som ägare ser långt innan någon annan gör det. Kroppen orkar inte riktigt längre.

Calli har alltid haft hälsan på sin sida. Hon har gått till fysioterapeut regelbundet hela livet, både i förebyggande syfte och som en del av rehabiliteringen efter den ryggskada hon ådrog sig inom agilityn – den skada som satte punkt för hennes tävlingskarriär, men som samtidigt öppnade dörren till något ännu större: hennes liv som 100 % ID-hund. Ett liv som kom att rädda andra, gång på gång.

Men den senaste tiden har tröttheten kommit smygande. Stegen är långsammare, vilan längre, och både synen och hörseln har blivit sämre. Blicken finns fortfarande där – klok, varm och kärleksfull – men den når mig på ett annat sätt nu.

Jag vet att slutet närmar sig, även om det inte är här än. Jag försöker ta tillvara varje dag, varje stund vi har tillsammans. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont. Hjärtat värker redan vid tanken på att behöva ta det där sista beslutet, den dag då kärleken måste väga tyngre än rädslan för att förlora henne.

Hon har gett mig allt. Sin kraft, sin lojalitet, sin kärlek – och så många oförglömliga stunder. Och när tiden kommer, när hon visar mig att hon är redo, då ska jag också vara det. För det är min skyldighet mot henne – och mitt sista bevis på kärlek.

Tills dess njuter vi av varje dag. Varje solstråle, varje nospuff, varje stund tillsammans. För kärleken till henne tar aldrig slut, inte ens när livet gör det.